En sorts författare

Hela AI-grejen känns som om vi hajpat de där elsparkcyklarna att vara teleportörer.

De ska sättas på plats.

Ännu en av många anledningar att återförstaliga skolan.

Du är ett föredöme för oss alla.

När börjar vi?

Nu förstod jag. Och säger: Det är en häger.

Just idag vore det onekligen fint att bara hänga på en vägg och lysa upp världen lite.

Ja.

Exakt min reaktion.

Vem är vem, liksom.

En man med rakad skalle och stort skägg står och håller i en lampa. Mannen har glasögon med svarta bågar och är klädd i en flanellskjorta i dämpat blått, vitt och rött. Lampan är i formen av en häger, i full storlek utan vingar och ben, i guld. Mannen stirrar intensivt in i hägerns ögon. Det är jag och min frus vansinniga/fantastiska lampa.

Min fru har köpt en lite speciell vägglampa.

Privat sjukvård: Registrerade ett ärende vid 1000. Chat med sköterska för första bedömning 1130. Videosamtal med handläggare 1430. Videosamtal imorgon 1030 med sköterska för att eventuellt boka möte med läkare. Psykolog bokad om två veckor.

Kan inte all sjukvård vara sån här?

Hon mår bra, fysiskt. Ingen av oss är OK dock.

Så fort jag började prata med 112 gick jag in i problemlösningsläge. De är bra på att skära igenom kaoset och stötta.

Värsta jag varit med om, utan konkurrens.

Tack och tack. Vi är bra på att ta hand om varandra.

Ja, det är en lättnad.

Stephen Miller spotted in Orange County California

Jag har läst på ungefär allt. Det var noll startsträcka i tisdags så det hade inte hunnit hjälpa tyvärr.

Hon mår helt ok. Jag mår skit. Kommer få samtalshjälp via jobbet.

Hon mår bra. Var väldigt svag några dagar.

Det är helt korrekt.

Helt stört. Värsta jag varit med om. Och tack.

Terapi är bland det bästa jag gjort för att hantera saker på lång sikt så jag är helt med på att det här är rätt sak att göra för något mer kortsiktigt.

Lite TMI i förra inlägget men det hjälper att skriva om det. Nu ska jag spendera dagen med att antingen gräva ner mig i jobb eller inte jobba alls. Vi får se.

Förra gången jag gjorde det hade jag en ilsken feber och hosta som inte gick över, och det var inte covid. Då ringde jag på måndagen, på tisdagen togs en miljard prover inklusive röntgen av lungorna. Jag hoppas på att jag får träffa någon lika snabbt nu, för så här kan jag inte ha det. Wish me luck.

Igår var jag rädd för att hon skulle dö, igen. Det är klart att alla bär på den rädslan någonstans, att de man älskar ska dö, men igår var det som en isande klump i magen. Förlamande och jag kunde inte göra annat än sitta i trappan och gråta. Så idag tar jag kontakt med vår företagshälsovård.

I morse tänkte jag att det är konstigt att de vällde över mig först igår, nästan en vecka senare. Men det är inte så konstigt, jag har nog varit på min vakt och först igår slappnade jag av. Att hon mätte sitt blodtryck och fick perfekta resultat två dagar i rad hjälpte så klart med det.

Jag drömmer mardrömmar och får flashbacks. Igår började jag gråta när jag hörde en ambulans medan jag var på hundpromenad. Jag går inte runt och tror att det ska hända igen, åtminstone inte medvetet. Det är en känsla av att paniken från den där natten väntar runt hörnet. Hänger över mig.