Hugo

Nä, men det var ju bra!
Inspirerande.

Men som medelålders uppskattar jag ju att man får sitta. Vem vill stå och byta tyngd på foten när man inte måste!

Det är lite yrkesskada, lite att jag sett massor med bra, men förmodligen mest att jag fortfarande förväntar mig den saliga känslan av eufori som jag ofta kände som ung. Men det ska ju så jääävla mycket till för att nuförtiden ska nå den entusiasmen att det nästan är ett orättvist krav på folk.

Nu Lambchop på Kulturhuset!
Hoppas på magi, förväntar mig inget.

Det är verkligen en av de största skillnaderna på mig som ungdom och mig nu: att jag brukade älska att gå på konserter, men nuförtiden mest brukar bli besviken.

Det är som att när David Howell får prata lite schack så klarar han hålla det samman, men så fort han slutar prata ser han ut att vara på väg att bryta ihop fullständigt.

Pust, starten på Take take take:s sändning från dagens Titled Tuesday-turnering i schack är helt rimligt en mess. Alla grinar.
Alla älskade Danya.

❤️💔❤️

Okej, grina lite var dagens underdrift.
Nu måste jag aktivt börja göra nånting annat för att ta mig ur det här.
Det här var jävlarimej bland det sorgligaste och jävligaste nånsin.

Nu måste jag bara hålla ut en halvtimme tills jag är hemma och kan grina lite tror jag.

Schackvärldens största pedagog och en av de absolut mest sympatiska jävlarna.
Fyfan asså.
Tittade på video från honom senast igår.
Jävla skit.

Daniel Naroditsky är död.
Det är fanimej det sjukaste på länge.
Jag sitter på pendeln så jag har nog inte riktigt vågat känna efter riktigt än.
Men jag tyckte så jävla mycket om honom.

Och ja, för er som undrar så är det schack det handlar om alltså.

Blev 30 år.

Ja, men precis. Den intellektuella idén om solidaritet är en sak, men att faktiskt vara empatisk och omhändertagande om de som är nära en i vardagen är ju nåt annat ja.

Jag tror många av dem inte vet vad snäll och empatisk faktiskt betyder. Förståelsen för vad empati är uppstår ju först när man känner faktisk empati med någon. När man tar faktisk aktiv del av någon annans känslor.
När man inte har upplevt det har man nog en annan felaktig uppfattning om vad det är.

Försökte börja se presskonferensen med Jon Dahl här, men det gick ju inte.
Inser att jag är som Andrev Walden, som inte kan se på några ansvarsutkrävande intervjuer över huvud taget, eftersom han börjar empatisera för mycket med intervjuoffret.
Så jag fick stänga av.

Det enda rimliga, från alla synvinklar, är ju att man meddelar att man avslutar samarbetet redan ikväll.
Det skulle vara rent av korkat att inte göra det redan ikväll, med medielogik om inte annat.

Har JDT jobbet kvar, ska vi säga… vid lunch imorrn, så är det… jamen då har han flyt!

De är lite yviga de där två!

👆
Ett tidigt Nils Ferlin-utkast som han senare kom att omarbeta något.

Det är liksom lättare för fotbollsförbundet att bara fortsätta och hänvisa till nåt slags långsiktighet eller tro på idén, än att sparka en uppenbart inkompetent förbundskapten och därmed ställa till en PINSAM SCEN.
Eftersom en pinsam scen just är pinsam, och inte minst väldigt oartig.

Det är för det första en väldigt bra poäng. Tex blev min brorsa rånad för en massa år sedan just när han lät bli att undvika en potentiellt farlig situation, av rädsla att uppfattas som oartig eller fördomsfull.
För det andra är det fan precis vad som pågår i herrlandslaget i fotboll just nu.

David Fincher gör i minst dubbla filmer en väldigt intressant poäng. Att man hellre väljer att utsätta sig för livsfara än att framstå som oartig.
Det händer i Zodiac, och i The girl with the dragon tattoo säger Stellan Skarsgård det till och med rakt ut till Daniel Craig.

Har vi inte en ny förbundskapten till nästan samling så är det ju helt magiskt nog inte längre Thomasson det är fel på, utan helt och hållet fotbollsförbundet.
Men nånting får mig ändå att känna att de fan är SUGNA på att bära det hundhuvudet.
Fegisarna.

Nervous

Och från samma album, Nervous.
Sätter han drämmer dit två refränger ovanpå varandra här är ju jävligt kaxigt.

open.spotify.com/track/1yTCj7...

Talking Out Of Turn

John Lodge, från ett av tidernas mest underskattade band, The Moody Blues, är död.
Även en om jag framförallt är ett Justin Hayward-fan så kommer man inte undan att John Lodge skrev och sjöng bandets förmodligen bästa låt, den OTROLIGA Talking out of turn.
Perfekt låtskriveri.

Dagens rapport från min lilla (rätt stora) popkör i Bagis:
Det gräts en skvätt till ABBA i altstämman.
Det är allt jag vill. Att det grinas lite i bänkraderna emellanåt.

Ja, man tycker ju att det borde funka så ja.
Antingen gör det inte det, eller så är det väl vi som gör det på fel sätt igen!
Finns alltid sätt att lägga det här tillbaka på oss själva ändå!

(Var verkligen nära att skriva ”slänga sig i sjön”, men det gjorde jag alltså inte, vilket alltså hedrar mig.)

Hallelujah - Live April 17, 2009; Coachella Music Festival, Indio, California

När jag krisar går jag ju alltid till Cohen, och efter 30 års ambivalent förhållande till Hallelujah har jag nu jag gått hela varvet runt, och insett att hans egna versioner är bäst, speciellt de senare liveversionerna.
Buckley den tönten kan slänga sig i väggen.

open.spotify.com/track/4wfZup...

Nämen folk är ju socialt och empatiskt inkompetenta liksom, överlag. Man behöver ju inte investera mycket i ens egen sociala och empatiska kompetens för att plötsligt flyga way ovanför medel liksom.
Vilket liksom gör det värre typ.

Nämen, vafan. När man ger folk en massa outs liksom. Man ger dem möjligheterna att dumpa en på sätt som man kan leva med. Men de skiter i det, och hittar sitt alldeles egna kreativa sätt att dumpa en på liksom.
När man faktiskt gett upp, men de får en att tro på det igen för att DÅ sätta in dumpen.