Jag är lite för dålig på att skrika rakt ut även om det kanske skulle lätta lite på trycket inombords. Var är ens inre punkare egentligen när man behöver den som mest?
Vindarna vänder och kommer äntligen söderifrån samtidigt som solen börjar värma och för en stund känns allt lite enklare, ja nästan lite bättre, men så når jag hemmagatan och det första jag ser är den ensamma bilen med den gula parkeringsboten som jag kommer bli tvungen att betala.
I höstas ramlade jag och slog huvudet. Det sades mig att allt gick väl, att jag hade änglavakt men ingenting är mera sig likt, som om verkligheten bara låtsas vara densamma som före fallet eftersom så mycket numera är till det sämre.
Om jag rör i havregrynsgröten tillräckligt länge kanske allt rör sig tillbaka till hur det tidigare var.
Allt, såväl livsvärlden som den globala, har växlat in på ett sjukt spår där ingenting längre är som det en gång var.
Så länge de har sällskap av varandra kan det bli vackert. Det är när en färg, fel färg dessutom, tar över som det skaver.
Jag har egentligen alldeles för klent psyke för att hantera samtliga färger på livets palett.
Det är mörkt nu, i såväl den lilla livsvärlden som i den stora.
Tanken var att köpa några nya skjortor, kanske byxor, under mellandagsrean men det blev istället en raclettegrill och ont i magen en timme efter tolvslaget.
Växlar mellan Högströms biografi över Gunnar Ekelöf och Isabelle Ståhls ”Eden”.
Vaknar på gott humör efter en natt av vackra drömmar.
En del av mig blev nog kvar i en parentes för många år sedan.
Gjorde väl ingen minnesvärd insats på julafton som helhet. Jag har bara kraft till sen eftermiddag. Sen är jag menlös.
Jag lär träda in i julledigheten med klen hälsa och instabilt psyke.
Jag ligger nog på 5-6 st numera men så ligger jag också vaken kl 04 också.
Hur många koppar espresso är det socialt accepterat eller lagligt att dricka per dag?
Julen ska firas i Luleå.
Tillbaka i sjukdomsland. Totalt mörker.
Decembers mörker tynger sinnet. Veckorna av sjukdom likaså. Men jag har bitit ihop och arbetat på utifrån bästa förmåga ändå. Men livsglädjen har varit en flyktig gäst inombords.
Kanske planar uppförsbacken ut nu. Jag har iaf läst Dunning-Kruger-effekten av Andres Stoopendaal. Skicklig språkhantering men innehållsmässigt inte nämnvärt berörande. Och tvättstugan rullar på bra idag.
Är det tecken på svaghet eller styrka att överväga att ringa till jourhavande medmänniska för att någon eventuellt ska ställa en genuin fråga till en?
Nu har jag lyssnat på tjatter i poddar flera timmar i rad. Nu orkar jag inte mer. Finns det stillsamma genuina samtal i poddformat? Där människor är sig själva? Och ger något av sitt inre? Kanske en naiv förhoppning. Men det vore fint.
Det finns en särskild fröjd i att läsa texter av författare och poeter när man vet hur deras röster låter.
Jag tycker om den person jag är i mina drömmar.
Var flyr bibliotekarier i tanken när de sitter och stirrar tomt framför sig och klockan tickar arbetsdagen framåt i allraste sakta mak?
Ja herre min gud. Jag borde ju ha sett skillnad.
Ibland satsar man på fel häst. Och förlorar. Ikväll gjorde jag det. Det som svider mest är att jag bytte häst i allra sista stund. Och en häst är inte alltid en häst.
Jag saknar cigaretterna väldigt i mitt liv. Sedan de försvann är jag inte längre mig själv. Det ska tydligen gå ändå, sägs det. Men det är lögn.
Det är svårt att sova ibland. Kropp vill inte slappna av. Sinnet inte sluta tänka.
Jag praktiserade en dödssynd igår nämligen frosseri. Men så fann det också plötsligt danskt rågbröd hemma och i det fallet är både ande och kött väldigt svaga.
